Alla råkar nån gång i livet ut för att man tappar dom viktigaste personerna i sitt liv, utanför familjen alltså. När mattan rycks under fötterna på dig, gång på gång, person efter person. De är då du märker hur van du är att ha dom vid sin sida. När de som alltid varit så självklart, inte alls blir så självklart längre. När du blir lämnad på plattformen bland en massa människor som blir helt som nya för dig. När du inte vet vars du ska ta vägen längre, vars du ska va och vars du passar in och inte. För bland dom närmsta vännerna passar du alltid in och där känner dom dig utan och innan. 

De är då du uppskattar dom som stannat kvar. Dom som säjer, "nej, de är inget fel på dig" "klart jag finns för dig, de har jag alltid gjort och kommer alltid att göra" och dom som hör av sig när ingen annan gör de. 

De är svårt att vänja sig av vid att inte ha den där kanske stora och nära vänskapskretsen men du vänjer dig efter ett tag, bara du bearbetar de på rätt sätt. Tillsammans me dom som stannar kvar.

 

En fundering jag haft dom senaste veckorna och en situation som jag regisserat och spelat upp i mitt huvud. Just some psychology.