Jag har gjort många misstag i mitt liv. Speciellt när de gäller relationer. Jag har ofta hittat en vän/kille som jag antingen tagit hand om så jag själv så långt som bränt ut mig psykiskt. Kropp och själ har tagit slut och jag har inte orkat mer. Ellr så har jag själv behövt stöd och när jag väl lagt mig i knät så har han/hon försvunnit och jag ramlat med huvet rakt ner i golvet, fallit hårt. 

Båda scenarion har gjort att jag tappat fokuset på mig själv helt och hållet, har inte behövt stå på egna ben och sagt Jag klarar det här själv. Vingla runt bland vänner och pojkvänner och söka stöd, men åter falla såhär hårt. 

 

Jag har väldigt lätt att vara efterklok oxå, se allting klart när de väl är över och se.. va fan gjorde jag egentligen? Detta är en sån tid där jag ser alla som släppt taget om mig när jag behövt dom som mest ellr när känslorna väl börjar uppstå. Jag har helt enkelt inte stått me ett ben i deras knä och ett på jorden. Jag har legat totalt i händerna på den andre och släppt omvärlden.

Det har gjort att jag föll såhär hårt med båda ben och huvud och blivit sviken så inåt skogen. 

 

I en relation har jag lärt mig, får man aldrig tappa/glömma bort sig själv. Nu låter det som jag är rädd, men annars tappar man hela sig själv när man blir sviken. Att stå på egna ben är det absolut viktigaste som finns. Inte bara i relationer utan i hela livet.

Andas sin egen luft, låta sig leva helhjärtat och gå in för de man verkligen vill göra. Sätta sig främst i nästan alla situationer, vad som känns bra och tro på sig själv. Det är det som det handlar om.